I natt började Moa bli orolig. Klockan halv fem var det till att ta på sig morgonrock och jacka för att gå ut i morgondimman med en hund som inte gjorde varken det ena eller andra. Nä, så fort hon kom ut så ville hon in igen. Men hon somnade om när vi kom in, tätt tryckt in till matte. Klockan åtta var det dax att gå ut igen. Då kissade hon i alla fall.

Frukost tackade hon inte nej till, utan den åts med god aptit. När det så var dax för matte att äta frukost så började klängandet igen. Ville inte lämna mattes knä en sekund. Med stora ledsna ögon tittar hon bedjande på matte som säger... matte, jag mår inte bra.

Hoppas detta beteende går över under dagen. Så jobbigt när man inte vet vad som är fel. Denna gång kan det inte handla om skendräktighet. Och inte dax för löp heller.

En hängig liten Moa, som vägrar gå från mattes knä.